Föräldrar äger inte sina barn

Jag har haft förmånen att växa upp med goda, ansvarsfulla föräldrar. Men tyvärr finns många barn som har dåliga föräldrar, eller inga alls.

Det finns en konservativ idé om att föräldrar skulle ha en naturlig rätt att bestämma över sina barns uppväxt, utan hänsyn till vad som är bäst för barnet. Den här idén är i många fall oförenlig med artikel 3:1 i FN:s konvention om barnets rättigheter:

Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.

Idén med barnkonventionen är att barn är riktiga människor, som inte ägs av sina föräldrar eller någon annan. Det fåtal fall där soc eller andra myndigheter ingriper i vårdnaden av barnet, beror på att föräldrarna har misslyckats, inte för att soc tycker det är kul att lägga sig i.

Det finns fortfarande politiker som ser naturliga rättigheter i föräldraskap. Idag kan man läsa ett förslag om ett bindande "barntestamente" som skulle ge andra anhöriga lagstadgad rätt att "ärva" vårdnaden av ett barn, om föräldrarna skulle råka illa ut.

Självklart är det bra om barn har gudföräldrar eller släktingar som är beredda att ta hand om barnet. I de flesta fall har föräldrarna gott omdöme i att fördela ansvaret. Men i de tragiska fall då föräldrarna lämnar jordelivet eller fråntas vårdnaden, så är det ändå myndigheterna som kan göra en neutral bedömning om vilken vårdnadshavare som faktiskt är bäst för barnen. Skribentens enda handfasta exempel är mycket svagt.

Ett syskon kanske har de perfekta förutsättningarna, men har en stark religiös uppfattning, som föräldern tagit avstånd från.

Vad är problemet? Varför ska ett barns uppväxt styras av en framliden förälders personliga åsikt om olika religioner?

Elisabeth Thand Ringqvist kallar det "socialism". Socialism skulle i så fall innebära att barnet får de bästa möjliga vårdnadshavarna i de fall då det inte längre finns några föräldrar.