I dagarna övernattar jag i Malmö för att vara med i en tv-inspelning.
Folk som jobbar med kultur/underhållning (skillnaden mellan begreppen är oklar) bor helst på samma plats som sina kollegor, det vill säga i Stockholm. Men eftersom Sveriges Television finansieras av skatte- och tv-licensbetalare som är utspridda över hela landet, så har riksdagen beslutat att SVT:s produktion ska vara utspridd över landet.
Följden blir att politiker, artister och såna som jag ibland får ge sig ut på långresa för att vara med i rutan i några minuter.
Denna ordning har folk olika åsikter om. Själv ser jag fram emot att få göra Malmö - en enorm bruksort som på grund av det inklämda läget mellan kulturcentren Köpenhamn och Lund varit ganska andefattig, men som håller på att genomgå en postindustriell revolution, och bejakar utveckling på ett annat sätt än Stockholm. Även om ingen tv skulle göras i Malmö, så är staden nog så intressant att besöka av andra skäl.
Det borde inte vara någon märkvärdighet att resa 50 mil år 2009. Tekniken har ju utvecklats så mycket de senaste årtiondena - eller?
Jag har valt att påbörja resan som ensam passagerare i en plåtburk på 1,5 ton till den centralt belägna stadsdelen Bromma, där ett par kvadratkilometer värdefull mark är besudlad med en asfaltsmatta. Där kommer ett humorlöst Gestapo visitera mig på jakt efter schampo och pincetter som ett led i kriget mot terrorismen, innan jag och mina medresenärer får tränga in oss i kvav luft i ett metallrör, vars motorbuller ger de redan stressade stockholmarna ett antal extra hjärtinfarkter. Efter en startsträcka, ett par minuter på marschhöjd, en landningssträcka och väntan på bagage, är det fortfarande ett par mils resa kvar till Malmö. Min resa ger upphov till 89 kg koldioxid i vardera riktning.
Det finns förstås ett annat sätt att resa mellan Stockholms- och Öresundsregionen - en gammal jernbana från 1800-talet, avsiktligt planerad för att gå fram i så oländig terräng som möjligt. Idag är denna spårsträcka så överbelastad att förseningar är mer regel än undantag. Om tåget ändå skulle komma i tid, och man lyckas få biljett, så tar resan fem timmar i vardera riktning. Det är för sakta. SJ har monopol på sträckan, och kan därför hålla lika höga priser som flyget.
Banverket vill bygga Europabanan, som skulle kunna ta stockholmare till Göteborg på två timmar, till Malmö på tre, och till London och Paris över natten. Då skulle lokaltåg och godståg kunna ta över de gamla ångloksspåren. Även norra Sverige skulle hamna ett steg närmare kontinenten.
Svealandsbanan, Arlandabanan och Öresundsbron har visat att det lönar sig att bygga järnväg och köra tåg i Sverige idag. Finans- och klimatkris gör projekten ännu mer tidsenliga. Varför satsar regeringen då på mer asfalt i ett sådant läge?
Vänsteralliansen har svårt att hitta ett konkret innehåll till sitt valmanifest. Deras första vallöfte borde vara att bygga Europabanan. Men förhoppningsvis inser Åsa Torstensson och Anders Borg att de bör ta tillfället att göra sin regeringstid minnesvärd för kommande generationer, genom att ge Sverige en järnväg värdig 2000-talet.
Se också:
Riksdagsmotion från oktober 2001
Facebookgruppen "Bygg Europabanan"
3 kommentarer:
"Det finns en gammal jernbana från 1800-talet, avsiktligt planerad för att gå fram i så oländig terräng som möjligt."
Jag vet inte om just detta är ett större problem för Södra Stambanan. Det är väl framför allt den norra Stambanan som byggts inåt land genom byar och totalt missat de viktiga norrländska kuststäderna som skulle behövt tillgång till ett effektivt järnvägsnät för att frakta bort trämatrial som sågarna framställt.
Lyckligtvis så är Botniabanan under byggnation och snart klar. Norrbotniabanan är under utredningsskede. När allt detta är klart så är alla gluggar mellan Kramfors och Luleå igentäppta.
Vilket tågnummer ska du åka med? Kanske jobbar då... :P
Niklas: Som sagt blir det flyg den här gången, inte tåg.
Skicka en kommentar