januari 29, 2012

Ingen är profet i sitt eget land: En lärorik motgång

Fysikalen är en spexförening för studenter eller före detta studenter från fysikprogrammet på Kungliga Tekniska Högskolan. Sedan 1999 har jag, till och från, skrivit manus och sångtexter, med ödmjukhet och beundran inför dem som agerar, sjunger (video)  och dansar (video) på scenen.


Jag har länge närt en ambition om att uppträda själv. Under 2011 har jag hittat in på Stockholms standupscen, och fått förmånen att köra (uppträda) på många stora klubbar och evenemang, inklusive Skrattstock-festivalen och Svenska Standupgalan. Tillsammans med Leone Milton har jag också drivit en egen klubb, med bland andra Evelyn Mok (video) och Zeid Andersson (video) på scenen. Väl medveten om att jag än så länge är en nykomling, fortsätter jag skriva, repa och köra på klubbarna i Stockholm.

Mitt första gig i högskolevärlden var i december, hos Ingenjörssektionen på KTH i Södertälje, och ett av dem som gått bäst. Ikväll (lördag den 28 januari) var det middag med 40 andra Fysikalare, efter en workshopdag. På de här festerna framförs gyckel, det vill säga sånger och sketcher med varierande innehåll och kvalitet. Alla på festen, oavsett talang, får framträda på lika villkor.

Mitt bekväma val, var att använda några av mina mest beprövade rutiner. Novisen kan anteckna att en rutin är en inövad monolog, som innehåller några komiska poänger, och ger visst utrymme för improvisation.

Som väntat, blev jag häcklad av mina gamla spexkamrater. En del av spexkulturen, är att från publikplats driva med gamla kollegor som uppenbart tål det (vilket jag gör). För en standupkomiker är det också viktigt att lära sig hantera häcklare. Inte heller var jag förvånad över att responsen var svagare än den brukar vara på klubbgig. En publik som samlats för att höra ett framträdande, brukar vara mer tacksam än en publik som hamnat i lokalen i andra syften. Därför är det svårare att köra standup på fester och evenemang, än att köra på klubb. Men ändå kändes publikresponsen positiv, fram till den sista rutinen.

Vi kan kalla den tennisrutinen. Kaxigt men ärlig kan jag säga att på vissa gig, bland annat på KTH i Södertälje, har jag tvingats vänta ut publikens skrattsalvor för att kunna fortsätta den. Enligt skråreglerna bör material inte publiceras som text. Men här finns en video, där jag avslutar med tennisrutinen. Rutinen har fler sexuella anspelningar än något annat i min repertoar. Den innehåller också några klichéer kring könsroller. Ikväll lade det sordin på feststämningen, och jag lämnade scenen till spridda, krystade applåder.

Efter showen kom en av festdeltagarna fram och påpekade att det fanns folk som kan ta illa upp. Denna deltagare passade också på att nämna andra saker jag gjort bra. Men den omedelbara protesten var tydlig.

En spexpubliks starkaste hyllning till ett nummer är att skandera "Omstart!". Då förväntas artisten ha förberett ett extranummer. Om jag hade fått en omstart, hade jag tänkt framföra en annan av mina rutiner, som handlar om den vanligaste frågan till komiker: gränsen för vad man kan skämta om (video).

Överskrider tennisrutinen gränsen för vad som går att framföra inför tekniska fysiker? Frågan är inte retorisk, utan uppriktig.

En del av sammanhanget, är att många av klubbkomikerna i Stockholm har så grova rutiner att det blir rent obehagligt. Att driva med tabun är viktigt, och vissa proffskomiker, som Jason Rouse, kan dra det obscena till sin spets (video), men när materialet är offensivt utan att ha komisk poäng, så undrar man om sådana komiker förtjänar mer scentid. Min kollega Daniel Nord skrev en debattartikel där han tycker det gått för långt. Magnus Betnér, å andra sidan, påpekar att allt är känsligt för någon, och att det inte går att förbjuda allt (video).

Över huvud taget är det viktigt att anpassa sitt material efter publiken. Det är särskilt viktigt när man uppträder inför en publik som väntat sig något annat.

Det finns andra trådar i denna berättelse, men nu är jag för trött för att skriva ner dem.

Imorgon söndag ska jag se genomdraget av akt 1 i Fysikalen. Det är en helt annan underhållningsform än den som levereras på Big Ben eller andra standupklubbar. Vilken som är roligast, är kanske bara en smaksak.

2 kommentarer:

Linus Ericsson sa...

När du uppträder på en fest med teknisk fysik där hälften av deltagarna är tekniska fysiker av kvinnligt kön, är det då särskilt fiffigt att ens försöka spela på uppfattningen att det bara går killar på teknisk fysik och att dessa tittar på tjejer på nätet i datorsalarna?

Tore Kullgren sa...

Nej, det visade sig i efterhand att den rutinen vid just det tillfället inte var särskilt fiffig.

Men det är just det som är utmaningen med standup, spex och all annan scenunderhållning. Ingen kan garantera universell succé. Vissa rutiner fungerar för viss publik, men misslyckas för annan publik, och det går aldrig i förväg att vara säker på hur publiken ska reagera.

Det betyder inte att olika sorters publik är bättre eller sämre, utan att de ställer olika krav. Och att en artist som gör bort sig kan bli en erfarenhet rikare.