Förnedrings-tv eller förbrödrings-tv?

Jag skulle ha varit med i Nyhetsmorgon i TV4 tillsammans med Anna Book i morse för att prata om Hjälp, jag är med i en japansk tv-show (som jag föredrar att kalla för det mer behändiga arbetsnamnet Big in Japan). Eftersom Vakna med The Voice sändes nästan samtidigt, men i en annan del av Stockholm, så kom jag inte dit. Det kanske var ett bra val. Jag slapp nämligen den "debatt" om "förnedrings-tv" som Marcus Birro försökte provocera fram över telefonlänk.

Birro vill förstås väl. Han vill att människor ska vara politiskt medvetna och snälla mot varandra. Men han lyckades inte beskriva på vilket sätt Big in Japan skadar dessa ideal.

Serien handlar till stor del om teambuilding - hur man genom tävlingar och utmaningar bygger upp vänskap mellan skilda personligheter. Att Anna och Johannes har hamnat på kant med varandra är bara att beklaga. men 35 av de 36 relationerna i deltagargruppen är faktiskt goda. Men det är klart att rubrikerna "Kjell och Sandra är bästisar" eller "Anna Book bjuder Tore på middag" inte säljer så många lösnummer.

I varje avsnitt finns också resereportage om Japan och dess unika kultur. Inte särskilt djupa, men idén är att folk ska känna sig lockade att lära sig mer om Japan.

Men är Big in Japan förnedrings-tv?

Om människor som skadar sig inför publik och kameror var "förnedrings-tv" skulle Champions League vara det ultimata förnedringsprogrammet.

Om vuxna utklädda till djur och andra varelser var "förnedrings-tv" så skulle Klasse Möllberg ha varit Sveriges mest förnedrade människa redan innan han kommit till Japan.

Det beror förstås på sammanhanget. Begreppet "förnedrings-tv" skapades i en era av sunkdokusåpor som handlade där fylla, sex, äckel och mobbning var huvudteman. Big in Japan handlar inte om något av detta.

En scen som spelas upp som exempel under debatten visar när jag kör ansiktet in i en vägg och börjar blöda i ansiktet. Det ger flashbacks från en scen som visades i FCZ för snart fyra år sedan, där min lagkamrat Farhad hade gett mig näsblod i Paolo Robertos boxningsring.

Att jag inte mådde särskilt bra vid något av de här tillfällena är ganska uppenbart. Men inslaget från boxningsringen har gett upphov till en hel del intressant diskussion om könsroller, graden av våld i kampsporter och tränarmentalitet. I den japanska studion fick jag en direkt erfarenhet av de olika stadier man genomgår i en psykisk kris - chock, förnekelse, vrede, depression och bearbetning - som jag genomgick på tio minuter. Jag har svårt för uttrycket "det som inte dödar härdar", men i det här fallet var det mycket passande.

Nåväl, Big in Japan är faktiskt tänkt att vara ett lättsamt underhållningsprogram utan anspråk på att skapa debatt eller bildning. Men har det verkligen blivit större andel sådana program i tv-rutan de senaste fem eller tio åren? Har det verkligen trängt ut "seriös" kultur, "andlighet" eller politisk medvetenhet?

De stora programgenrer som helt försvunnit från svensk tv under 00-talet var först såpoperor som Rederiet och Tre Kronor, och sedan sex-och-sprit-dokusåpor som Big Brother, Farmen och Paradise Hotel. Jag saknar dem inte. Jag tror inte heller att Marcus Birro, eller någon annan i branschen, gör det.