Förord: Inspiration till denna berättelse kommer bland annat från:
* En halvsideserie tecknad av Cecilia Torudd
* "När människan skapade världen", Johan Norberg 2006
* En sightseeingresa på Island sommaren 2007, där en turistanläggning i ödemarken drabbats av strömavbrott och lystes upp av levande ljus. Författarens kontokort var oanvändbart.
* Föreningen Vetenskap och Folkbildnings forum
***
Personer: Fysikern, bartendern
Scenografi: "The H-bar." En bardisk med pallar. På disken står ett par stearinljus. I baren finns en kassaapparat, en kortläsare, en mikrovågsugn och en stereoanläggning som spelar lugn musik. En bartender står bakom disken.
***
Fysikern kommer in, till synes lättad efter en dags hårt arbete.
- Det vanliga, eller? frågar bartendern igenkännande.
Fysikern nickar, och bartendern svarar:
- Läget idag då?
Medan fysikern funderar över ett bra svar, så drar bartendern ut en djupfryst pirogpåse ur frysfacket, kastar in den i mikrovågsugnen, skopar upp några isbitar i ett glas, greppar läsksmunstycket, fyller glaset med cola och garnerar i ett snitsigt handgrepp med ett sugrör och en citronskiva.
Fysikern ler igenkännande åt tricket - bartendern har visat det förut - och börjar sen berätta:
- Nja, vi har svårt med budgeten. Vi behöver minst en miljon till i år, för en doktorandtjänst och en ny mass-spektrometer, säger fysikern och räcker fram sitt kontokort till bartendern, som drar det genom kortläsaren.
- En ny mass-vadå?
- Ja, vi måste kalibrera mätningarna för att få signifikanta...
- Vem är det som betalar? avbryter bartendern för att slippa höra fler oförståeliga fackuttryck.
- Du! Fysikern ler lite fräckt.
Bartendern hajar till och fysikern tillägger:
- Staten, alltså.
Det här var inte den första diskussionen av det här slaget. Fysikern var en av bartenderns bästa stamgäster, och tillsammans hade de haft långa debatter om svåra ämnen. De brukade dela ut råa men hjärtliga pikar, än om hur krögare stödde fylleri och lösaktigt leverne, än om hur forskare skapat domedagsvapen och växthuseffekt.
- Du menar alltså att mina skattepengar går till era teknikleksaker? svarar bartendern behärskat upprörd.
- Nja, vårt jobb är ingen lek direkt, svarar fysikern något förnärmad.
Även om tonen för en utomstående kunde låta hetsig, så slutade den oftast lyckligt med att någon part erkände sig besegrad, och gratulerade med generös dricks eller glas på husets bekostnad, beroende på vem som vann. Fysikern stannade ofta till sista beställningen, i brist på familj att komma hem till.
- Men vad får jag ut av det, svarade bartendern. Det finns väl många saker som folk hellre lägger pengar på?
Bartendern dukar fram en tallrik, en servett och bestick framför fysikern.
- Som vad? Drinkar? Du har ju inga problem att leva på den här rörelsen, så ytliga och törstiga som som folk är...
- Nä, precis, men en hel del går ju bort i skatt.
Bartendern gjorde en gest som antydde det slösaktiga i att spendera miljoner på mass-spektrometrar.
- Nån måste väl betala för det vi gör? försökte fysikern försvara sig med.
- Men vill man betala? Du kommer ju hit frivilligt flera gånger i veckan, men det har aldrig fallit mig in att knacka på till ditt labb. Jag har ju aldrig behövt nåt av det du gör.
Fysikern blir lite ställd. Tystnad i ett par sekunder.
Men när mikrovågsugnen plingar skiner fysikern upp:
- Säkert? frågar fysikern retoriskt, drar fram en tändsticksask ur fickan och tänder ljusen på disken. Medan bartendern lägger den färdigvärmda pirogen på tallriken reser sig fysikern och rör sig mot utgången.
- Varsågod, maten är serverad. Men - vad håller du på med?
Fysikern trycker på huvudströmbrytaren vid lokalens säkringsskåp. Stereon tystnar, och en halv sekund senare också frysen. Lysrören i taket och alla lampor slocknar, likaså displayerna på kassaapparaten, kortläsaren, mikrovågsugnen och stereon.
Allt blir mörkt, bara ljusen på bardisken skiner. Bakom dem står bartendern och spärrar upp ögonen, inte bara för att kompensera för bristen på ljus.
Fysikern harklar sig högtidligt, och börjar sedan mässa från dörren:
- Man säger ibland att det var bättre förr. Din farfarsfar stod kanske också bakom en bardisk och ställde fram mat och dryck åt fysiker.
Bartendern nickar sakta.
- Men då var det mörkare. Fysikern Arthur Compton, som fick Nobelpriset 1927, uppfann lysrör på 30-talet.
Fysikern sätter på strömmen igen, och vandrar tillbaka till bardisken medan lysrörens flimrande skapar stroboskop-effekter. Stereons och mikrons displayer blinkar med "0.00."
- Kunderna fick vänta länge på maten också, berättar fysikern, promenerar in bakom baren och greppar den varma pirogen i handen.
- Men under andra världskriget jobbade ingenjören Percy Spencer med att tillverka magnetroner till radarantenner. En dag 1945 märkte han när han stod vid magnetronen att chokladkakan i hans ficka smälte.
Fysikern, som är nästan lika hemtam i bardisken som bartendern själv, tar fram en påse mikropopcorn som ligger i ett hörn, slänger in den i mikron och startar.
- Då gick han och hämtade en påse popcorn och la dem framför magnetronen. Gissa vad som hände? Han hade uppfunnit ett nytt sätt att laga mat!
Det första poppandet hörs från påsen.
- Men fysikernas kanske viktigaste verk under 1900-talet var transistorn.
Fysikern knäpper på stereon som börjar spela Britney Spears hit "Oops!... I did it again" från år 2000.
- Tack vare transistorn har vi CD, TV, 3G och alla andra prylar som vi inte kan leva utan.
Popcornen bedövar Britneys pop, och bartenderns haka sjunker bit för bit mot golvet.
- Tycker du fortfarande fysik är onödigt? flinade fysikern.
- Nja, nu har jag all teknik jag behöver. Och många projekt floppar jul Det är väl onödigt att lägga miljoner på forskning som kanske inte leder nånvart...
- Det finns ju robotbartendrar.
Bartendern börjar se smått illamående ut.
- Robotar?
- Ja, omprogrammerade industrirobotar som blandar drinkar.
- M-m-men då skulle jag ju bli arbetslös!
Fysikern stoppar in en sladd från sin mp3-spelare i stereon.
- Är det inte därför vi uppfinner saker?
- För att alla jobb ska gå till robotar så vi hederliga arbetare inte kan försörja oss? frågar bartendern upprört.
Britney Spears tystnar, och Povel Ramels "Varför är där ingen is till punschen?" börjar strömma ur högtalarna.
- Förr kom isen hit med iskarlar. Men sen kom frysskåpen och gjorde dem arbetslösa. Känner du någon arbetslös iskarl?
Bartendern ser ännu mer förbryllad ut.
- Eller någon arbetslös ljusstöpare? frågar fysikern retoriskt och blåser ut ljusen utan att lokalen blir märkbart mörkare.
- Säg vad gjorde du idag innan du kom hit?
- Som vanligt på onsdagar, körde boxpass med Kim, svarar bartendern för att återerövra något av sitt självförtroende.
- Visst, din personliga tränare. Fanns det några personliga tränare för hundra år sen? Nej, för de jobbade förmodligen med att släpa is till barer. Och det är väl roligare att ha en tränare? Och tänk på inredningsarkitekten som valde ut de här möblerna! Vi har råd med en massa vardagslyx för att fysiker har gjort så många människor arbetslösa.
Bartendern suckar svarslös och tittar ner i disken.
Efter ett djupt andetag greppar bartenderns händer i rask takt ett stort coupeglas och en isskopa, och går sedan lösa på dryckesbehållarna i en jonglering som skulle kunna rocka Youtube, och slå vilken robotarm som helst. Fysikern börjar nästan applådera med hela kroppen, stolt över att se vännen som en äkta hantverkare, i full färd att göra sig efterfrågad i det tjugoförsta århundradet.
En aluminiumburk, ett kinesiskt drinkparasoll, en flaska med industriellt destillerat innehåll, en aseptiskt förpackad tetrapack med juice, ett sugrör i polyeten, en koldioxiddriven gräddsprayburk, en pappersservett av sulfitmassa och en skiva av en citron influgen från Teneriffa med jetplan voltar genom luften innan bartendern parkerar en jättedrink, fulländad som en renässansskulptur, på disken mellan de två vännerna.
Bartendern svarar med eftertryck:
- Den här är din.
RIDÅ
