Jag skrev denna bokrecension häromåret. Kanske intressant att läsa?
***
Under de senaste 13 000 åren har vissa eurasiska folkslag brett ut sig över alla jordens kontinenter och assimilerat, trängt undan eller utrotat den ursprungliga befolkningen. Varför är det just britter, spanjorer och några andra nationaliteter som upptäckt, erövrat och koloniserat omvärlden i stället för andra folk, till exempel puebloindianer eller maorier?
För att besvara denna fråga, kanske världshistoriens mest centrala, använder fysiologiprofessorn Jared Diamond, författaren till "Vete, vapen och virus", sitt kunnande inom flera natur- och samhällsvetenskaper. Som den renässansmänniska han är utnyttjar han också sina personliga upplevelser från framför allt Nya Guinea för att illustrera sina teorier med anekdotiska exempel.
Diamond inleder boken med att ta avstånd från förklaringen att vita och asiater skulle vara intelligentare än andra folk, och provocerar läsaren genom att påstå att de människor han mött i Nya Guineas stamsamhällen är mer intelligenta än den genomsnittliga USA-medborgaren. Tyvärr förlorar han tillfälligt sin poäng här - att begreppet intelligens inte är tillämpbart i ett världshistoriskt perspektiv. Mer avgörande för historiens gång är "gevär, mikrober och stål" (eng. guns, germs and steel).
I del ett får vi veta att 11 000 år före Kristi födelse levde människor under liknande förutsättningar över hela jorden, men 12 500 år senare hade det uppstått extrema ojämlikheter, som bland annat gjorde att expedition från Spanien med färre än 200
man kunde underkuva hela inkariket. Här formuleras den stora frågan mer utförligt - varför var det spanjorerna och inte inkaindianerna som hade dessa fördelar?
Del två berättar om hur kontinenternas form, tillsammans med vissa växters och däggdjursarters utbredning, har gjort folkslag i vissa delar av världen till jordbrukare och boskapsskötare, medan människor på andra platser har förblivit jägare och samlare. Den tredje delen redogör för hur en del av de jordbrukande folken utvecklade nationalstater, skrift, vapen och farsoter, och hur dessa uppfinningar lede till de andra folkens undergång. Diamond växlar mellan konkreta exempel från många världsdelar och abstrakta teorier, hela tiden på ett pedagogiskt och underhållande sätt. Han tar också själv upp argument mot sina teorier, och bemöter dem på ett sportsligt sätt. I del fyra tillämpar Diamond de teorier han tidigare beskrivit på var och en av jordens bebodda kontinenter. Han redogör för enorma och ödesmättade migrationsvågor som inte brukar omnämnas i svensk högstadie- och gymnasielitteratur; framför allt austronesernas kolonisering av Söderhavet och bantufolkens undanträngande av pygméer och khoisanfolk.
Författaren ägnar en stor del av epilogen till att diskutera historievetenskapen, dess förutsättningar och dess begränsningar. Han tar också upp möjliga förklaringar till en fråga som de tidigare kapitlen inte berört - varför de europeiska folken kunde bli tekniskt och ekonomiskt överlägsna mellanöstern och Kina från 1400-talet och framåt.
"Vete, vapen och virus" är ett skolexempel på god populärvetenskap. Den borde vara det uppenbara valet för den teknolog, naturvetare eller ekonomistudent som bara tänker bemöda sig att läsa en faktabok om humaniora under sin studietid.
mars 05, 2006
februari 25, 2006
Låtsastidningar
Under hösten har jag haft en hel del att göra med Sveriges kvällspress (Aftonbladet och Expressen/GT/KvP) och gratispress (Metro och Stockholm City), och därför har jag också en hel del åsikter.
Människor i den utbildade medelklassmiljö där jag har min bakgrund älskar att moralisera över sådana tidningar. Det är lätt, eftersom kvällspressen frossar i kändisskvaller, naket och bisarritet, och gratispressen håller utgifter för journalistik i botten. (Mitt gage för medverkan i Metros nöjespanel var ett par lussebullar och en mugg svag-glögg.) Välkammade akademiker vill inte ha skvaller eller lågbudgetartiklar i tidningen, de vill ha saklig och genomarbetad information om händelser som påverkar våra vardagsliv. Säger de.
Själv ser jag inget fel i att några tidningar ger större utrymme till bröstchocker än riksdagsdebatter, eller att andra bara är annonsblad indraperade i TT-telegram - så länge folk är medvetna om att de inte är riktiga nyhetstidningar.
fortsättning följer
Människor i den utbildade medelklassmiljö där jag har min bakgrund älskar att moralisera över sådana tidningar. Det är lätt, eftersom kvällspressen frossar i kändisskvaller, naket och bisarritet, och gratispressen håller utgifter för journalistik i botten. (Mitt gage för medverkan i Metros nöjespanel var ett par lussebullar och en mugg svag-glögg.) Välkammade akademiker vill inte ha skvaller eller lågbudgetartiklar i tidningen, de vill ha saklig och genomarbetad information om händelser som påverkar våra vardagsliv. Säger de.
Själv ser jag inget fel i att några tidningar ger större utrymme till bröstchocker än riksdagsdebatter, eller att andra bara är annonsblad indraperade i TT-telegram - så länge folk är medvetna om att de inte är riktiga nyhetstidningar.
fortsättning följer
februari 17, 2006
Tuffingar med putande läppar?
Varför går de flesta tonårskillar som ska spela tuffa runt och putar med läpparna?
Är det snuset och cigarretterna som slitit ner munmusklerna? Eller tror killarna att stora läppar gör dem till afroamerikanska gangsters? Det senaste verkar mest troligt eftersom putande läppar är korrelerat med ljus hy, smör i håret, baskettröjor och lika begränsat ordförråd som P:lo R-b:to.
Är det snuset och cigarretterna som slitit ner munmusklerna? Eller tror killarna att stora läppar gör dem till afroamerikanska gangsters? Det senaste verkar mest troligt eftersom putande läppar är korrelerat med ljus hy, smör i håret, baskettröjor och lika begränsat ordförråd som P:lo R-b:to.
Fotboll, nördar, fotbollsnördar och nördfotboll
FCZ handlar om nördar som inte kan spela fotboll. Är det inte fördomsfullt att antyda att nördar inte kan spela fotboll?
Jag har många nördiga fysikerbekanta av båda kön som är bra till riktigt bra på fotboll. Dessutom finns många ickenördar som inte skulle ha en chans mot FCZ. Det går till och med att beskriva fotbollsproffs som nördar - även om liknelsen inte stämmer fullt ut - killen som var bäst på fotboll på högstadiet var betydligt mer respekterad av tuffingarna än han som var bäst på matte.
Orsaken till att FCZ utgörs av nördar är inte att nördar skulle vara särskilt mycket sämre än ickenördar. I stället handlar det om att nördar är mer intressanta personer än vanliga killar med vanliga beteendemönster.
En dum grej med marknadsföringen av FCZ är sloganen "Från nörd till fotbollsproffs". Nördar är vi fortfarande.
fortsättning följer
Jag har många nördiga fysikerbekanta av båda kön som är bra till riktigt bra på fotboll. Dessutom finns många ickenördar som inte skulle ha en chans mot FCZ. Det går till och med att beskriva fotbollsproffs som nördar - även om liknelsen inte stämmer fullt ut - killen som var bäst på fotboll på högstadiet var betydligt mer respekterad av tuffingarna än han som var bäst på matte.
Orsaken till att FCZ utgörs av nördar är inte att nördar skulle vara särskilt mycket sämre än ickenördar. I stället handlar det om att nördar är mer intressanta personer än vanliga killar med vanliga beteendemönster.
En dum grej med marknadsföringen av FCZ är sloganen "Från nörd till fotbollsproffs". Nördar är vi fortfarande.
fortsättning följer
februari 12, 2006
Önskelista för nästa gala
Efter att ha bevistat Fotbollsgalan, Rockbjörnengalan, Nöjesguidengalan och P3 Guld-galan live har jag börjat fundera över vad som egentligen behövs för att göra en bra gala. Ett par idéer:
* Prisklasserna bör väljas så att mottagaren inte är för stor för att komma på galan. På Fotbollsgalan, till exempel, borde de flesta priserna vara reserverade för spelare i svenska klubbar, eftersom Henke, Freddie och Zlatan tydligen värderar sina klubbkarriärer högre än en gala i kalla Norden. (Det sägs att Idrottsgalan "fuskar", och att Sörenstam och Pärson hade blivit lovade pris om de dök upp. Heder åt Annika och Anja att de i alla fall var där.)
* Konferenciererna ska ha självdistans. Förutom Nobelfesten finns ingen svensk gala som förtjänar att ta sig själv på fullt allvar.
* Komiker behövs, och deras manus bör vara familjevänligt.
* Könsseparerade kategorier (bästa manliga/kvinnliga) bör tas bort från alla galor utom Fotbollsgalan.
* Artisterna som uppträder ska vara folkkära, alternativt ha kultstatus. Repertoaren ska vara lättsmält, publikfriande och totalt opretentiös. Om det är en musikgala så är det okej att slänga in en debutant.
* Alla herrar ska följa samma klädkod. Det är vulgärt att blanda smokingar med mörka kostymer.
* FCZ ska ha parkettplats, helst uppblandade med Kopparbergs/Göteborg FC.
* Prisklasserna bör väljas så att mottagaren inte är för stor för att komma på galan. På Fotbollsgalan, till exempel, borde de flesta priserna vara reserverade för spelare i svenska klubbar, eftersom Henke, Freddie och Zlatan tydligen värderar sina klubbkarriärer högre än en gala i kalla Norden. (Det sägs att Idrottsgalan "fuskar", och att Sörenstam och Pärson hade blivit lovade pris om de dök upp. Heder åt Annika och Anja att de i alla fall var där.)
* Konferenciererna ska ha självdistans. Förutom Nobelfesten finns ingen svensk gala som förtjänar att ta sig själv på fullt allvar.
* Komiker behövs, och deras manus bör vara familjevänligt.
* Könsseparerade kategorier (bästa manliga/kvinnliga) bör tas bort från alla galor utom Fotbollsgalan.
* Artisterna som uppträder ska vara folkkära, alternativt ha kultstatus. Repertoaren ska vara lättsmält, publikfriande och totalt opretentiös. Om det är en musikgala så är det okej att slänga in en debutant.
* Alla herrar ska följa samma klädkod. Det är vulgärt att blanda smokingar med mörka kostymer.
* FCZ ska ha parkettplats, helst uppblandade med Kopparbergs/Göteborg FC.
februari 11, 2006
Lite politik
Jag kommer, så långt som möjligt, avstå från att diskutera politik i denna blogg, men ibland är det svårt att hålla sig därifrån.
I går censurerade svenska staten privata massmedier efter hot från främmande makt. Senast det hände var under andra världskriget, när svenska staten hindrade pressen från att bli alltför kritisk mot nazismen.
Sverigedemokrater må vara idioter och muhammedkarikatyrerna må vara smaklöst hädande, men om det ska vara någon vits med yttrandefrihet så ska den även omfatta idioter som sprider smaklöst hädande budskap.
Kära regering. Jag kan stå ut med att ni snor våra mål mot Djurgården, bara ni håller er borta från censorsaxen.
I går censurerade svenska staten privata massmedier efter hot från främmande makt. Senast det hände var under andra världskriget, när svenska staten hindrade pressen från att bli alltför kritisk mot nazismen.
Sverigedemokrater må vara idioter och muhammedkarikatyrerna må vara smaklöst hädande, men om det ska vara någon vits med yttrandefrihet så ska den även omfatta idioter som sprider smaklöst hädande budskap.
Kära regering. Jag kan stå ut med att ni snor våra mål mot Djurgården, bara ni håller er borta från censorsaxen.
februari 09, 2006
Vad en nörd inte är
Den 19 januari skrev Henrik Arvidsson en artikel om nördar i DN Kultur. Bloggaren Staffan sågar artikeln och har ett antal viktiga poänger. DN-artikeln kanske kom till under en sån här replikväxling:
- Kvällspressen skriver massor av grejer om FCZ. Ska vi inte ta och haka på det?
- Vi kan ju inte skriva några ytliga kändisreportage, det är ju deras grej.
- Men kan vi inte göra det som en analys om "nördtrenden"? Bill Gates har det ju gått bra för, och Kanal fem ska göra nån ny nördsåpa, och ... äsch, du kan säkert komma på nån till bra pitch.
- Okej, men jag har inte tid med nån research.
Det kan vara på sin plats att klargöra vad en nörd inte är.
* Nördighet sitter inte i accessoarerna. Nördighet handlar inte i första hand om att läsa Tolkien, surfa på Internet eller bära glasögon - många tvättäkta nördar vet inget om vare sig Gandalf, Firefox eller dioptrier. Nörd är den som inte följer flocken, och inte förstår, eller bryr sig, om hur man blir populär.
* Nördar är inte trendiga och kommer aldrig att bli. För 15 år sen var Internet (som då mest utgjordes av BBS:er och Usenet), Tolkien och glasögon udda, och därför klassiska nördaccessoarer. När Ringen-filmerna kom blev Tolkien trendig, och därför vågade ickenördar skryta med att de hade läst böckerna. När WWW gjorde Internet lättanvänt fick det den kritiska massa av användare som behövs för att bli av med nördigheten. När glasögon blev mode så var de inte nördiga längre. Accessoarerna har blivit trendiga, men inte nördarna själva.
* Nördar är ingen subkultur. Vanliga människor, subkulturella människor och nördar blir igenkända på sina accessoarer. Vanligt folk väljer prylar som jeans, tribaltatueringar och listpoplåtar för att visa att de hänger med. Subkulturalister väljer prylar som palestinasjalar, converseskor och svartsmink för att uttrycka värderingar och skilja av sig från omvärlden.
Om nördar använder typiska nördprylar så är det inte för att visa att de hänger med eller för att verka speciella. De har läst Tolkien för att böckerna är bra. De har använt Usenet för att det är ett praktiskt verktyg. De har burit glasögon för att de är lättare att ta hand om än kontaktlinser. (Korrelation mellan utbildning och närsynthet är ett intressant forskningsfält, hjälp mig gärna leta länkar.) Nörden bryr sig inte om att visa tillhörighet till någon nördgemenskap.
Det finns visserligen många nördar som dessutom är gothare, syntare eller tillhör någon annan subkultur. Jag tillhör själv den studentikosa subkulturen, som likt många andra är kraftigt dominerad av nördar. Varför nördar gillar subkulturer är inte uppenbart, men det kan bero på att normerna är tydligare och enklare än de i mainstreamkulturen.
* Nördar är inte töntar. En tönt är en person som jobbar stenhårt för att få social status, men misslyckas. Nörden försöker inte. Exempel: tönten är jobbigt spyfull på högstadiets spritfester, medan nörden sitter hemma. Töntens jeans är sönderskurna på ett genomarbetat sätt - men tyvärr på "fel" sätt, medan nörden har chinos.
* Nördar är inte alltid snälla och trevliga. Man får lätt intrycket att nördar är välvilliga och godtrogna. Nördar är kanske inte sluga intrigmakare - de brukar sakna den personkännedom som krävs för detta - men många nördar saknar empati och föraktar vanligt folk.
* Nördarna har inte vunnit. Ännu. "Nördarnas revansch" är ett populärt tema i Hollywood och tas gärna upp av skribenter när nördaccessoarer som Tolkien, Internet eller glasögon lämnar nördstadiet. Att de flesta nördar blir mer framgångsrika än högstadieklassens tuffingar när de växer upp är en klen tröst för nördarna som går på högstadiet idag. Som en av flickorna i Fucking Åmål (minns inte om det var nördiga Agnes eller coola Elin) sa: "Jag har hellre roligt nu än om 25 år."
* Pretton är inga riktiga nördar. I vissa delar av samhället, som akademiska och konstnärliga kretsar, är det en fördel att ha stenkoll på något väldigt specifikt. Det gör att nördar kan få hög status inom sådana områden. Detta innebär också att ickenördar låtsas vara jättenördiga. De blir pretentiösa - pretton. Det är inte helt lätt att skilja mellan en nörd och ett pretto, men prettot utmärker sig genom sin enorma törst efter cred, respekt och status som nörden saknar.
fortsättning följer
- Kvällspressen skriver massor av grejer om FCZ. Ska vi inte ta och haka på det?
- Vi kan ju inte skriva några ytliga kändisreportage, det är ju deras grej.
- Men kan vi inte göra det som en analys om "nördtrenden"? Bill Gates har det ju gått bra för, och Kanal fem ska göra nån ny nördsåpa, och ... äsch, du kan säkert komma på nån till bra pitch.
- Okej, men jag har inte tid med nån research.
Det kan vara på sin plats att klargöra vad en nörd inte är.
* Nördighet sitter inte i accessoarerna. Nördighet handlar inte i första hand om att läsa Tolkien, surfa på Internet eller bära glasögon - många tvättäkta nördar vet inget om vare sig Gandalf, Firefox eller dioptrier. Nörd är den som inte följer flocken, och inte förstår, eller bryr sig, om hur man blir populär.
* Nördar är inte trendiga och kommer aldrig att bli. För 15 år sen var Internet (som då mest utgjordes av BBS:er och Usenet), Tolkien och glasögon udda, och därför klassiska nördaccessoarer. När Ringen-filmerna kom blev Tolkien trendig, och därför vågade ickenördar skryta med att de hade läst böckerna. När WWW gjorde Internet lättanvänt fick det den kritiska massa av användare som behövs för att bli av med nördigheten. När glasögon blev mode så var de inte nördiga längre. Accessoarerna har blivit trendiga, men inte nördarna själva.
* Nördar är ingen subkultur. Vanliga människor, subkulturella människor och nördar blir igenkända på sina accessoarer. Vanligt folk väljer prylar som jeans, tribaltatueringar och listpoplåtar för att visa att de hänger med. Subkulturalister väljer prylar som palestinasjalar, converseskor och svartsmink för att uttrycka värderingar och skilja av sig från omvärlden.
Om nördar använder typiska nördprylar så är det inte för att visa att de hänger med eller för att verka speciella. De har läst Tolkien för att böckerna är bra. De har använt Usenet för att det är ett praktiskt verktyg. De har burit glasögon för att de är lättare att ta hand om än kontaktlinser. (Korrelation mellan utbildning och närsynthet är ett intressant forskningsfält, hjälp mig gärna leta länkar.) Nörden bryr sig inte om att visa tillhörighet till någon nördgemenskap.
Det finns visserligen många nördar som dessutom är gothare, syntare eller tillhör någon annan subkultur. Jag tillhör själv den studentikosa subkulturen, som likt många andra är kraftigt dominerad av nördar. Varför nördar gillar subkulturer är inte uppenbart, men det kan bero på att normerna är tydligare och enklare än de i mainstreamkulturen.
* Nördar är inte töntar. En tönt är en person som jobbar stenhårt för att få social status, men misslyckas. Nörden försöker inte. Exempel: tönten är jobbigt spyfull på högstadiets spritfester, medan nörden sitter hemma. Töntens jeans är sönderskurna på ett genomarbetat sätt - men tyvärr på "fel" sätt, medan nörden har chinos.
* Nördar är inte alltid snälla och trevliga. Man får lätt intrycket att nördar är välvilliga och godtrogna. Nördar är kanske inte sluga intrigmakare - de brukar sakna den personkännedom som krävs för detta - men många nördar saknar empati och föraktar vanligt folk.
* Nördarna har inte vunnit. Ännu. "Nördarnas revansch" är ett populärt tema i Hollywood och tas gärna upp av skribenter när nördaccessoarer som Tolkien, Internet eller glasögon lämnar nördstadiet. Att de flesta nördar blir mer framgångsrika än högstadieklassens tuffingar när de växer upp är en klen tröst för nördarna som går på högstadiet idag. Som en av flickorna i Fucking Åmål (minns inte om det var nördiga Agnes eller coola Elin) sa: "Jag har hellre roligt nu än om 25 år."
* Pretton är inga riktiga nördar. I vissa delar av samhället, som akademiska och konstnärliga kretsar, är det en fördel att ha stenkoll på något väldigt specifikt. Det gör att nördar kan få hög status inom sådana områden. Detta innebär också att ickenördar låtsas vara jättenördiga. De blir pretentiösa - pretton. Det är inte helt lätt att skilja mellan en nörd och ett pretto, men prettot utmärker sig genom sin enorma törst efter cred, respekt och status som nörden saknar.
fortsättning följer
"Men guuud vad pinsamt"
De flesta ungdomar, från pubertetens början till att det blir dags att stadga sig, är sjukligt besatta av prestige. De lägger ner astronomiska summor på kläder och andra modeprylar. De använder alla medel för att ta sig in på de häftigaste möjliga krogarna. Männen tävlar om hur mycket de tar i bänk. På amerikanska kallas de för "jocks".
Och framför allt håller de så stort avstånd som möjligt från allt som är pinsamt, eftersom det har en förmåga att suga ut deras prestige som en snöstorm suger ut allt värme ur ett par märkesjeans.
Föräldrar är pinsamma. Nördar är pinsamma. Alla yngre årskullar är pinsamma. Musik som folk har hört är pinsam. Klädmodeller som för många människor använder är pinsamma. Nykterhet är pinsam. Fylla är pinsam. Att vara först på dansgolvet är pinsamt. Allt som på något sätt är onormalt eller annorlunda är pinsamt.
Varför måste ni vara såna? Är ni verkligen lyckliga? Kan ni inte lugna ner er och vara er själva?
Och framför allt håller de så stort avstånd som möjligt från allt som är pinsamt, eftersom det har en förmåga att suga ut deras prestige som en snöstorm suger ut allt värme ur ett par märkesjeans.
Föräldrar är pinsamma. Nördar är pinsamma. Alla yngre årskullar är pinsamma. Musik som folk har hört är pinsam. Klädmodeller som för många människor använder är pinsamma. Nykterhet är pinsam. Fylla är pinsam. Att vara först på dansgolvet är pinsamt. Allt som på något sätt är onormalt eller annorlunda är pinsamt.
Varför måste ni vara såna? Är ni verkligen lyckliga? Kan ni inte lugna ner er och vara er själva?
januari 31, 2006
Löpsedelsgenerator
Detta är en löpsedelsgenerator för kvällstidningar. Ta ett ord slumpvis ur varje rad.
Idol-
Robinson-
Big Brother-
schlager-
såpa-
sport-
-stjärnans
-profilens
-kändisens
-parets
-kungens
sex-
naken-
knark-
döds-
sprit-
pedofil-
nazist-
incest-
bröst-
-chock
-kupp
-attack
-fest
-drog
-skandal
-orgie
-sekt
-terror
på Spy Bar
på slottet
i TV i kväll
som inte visades i TV
Bildextra
Hela listan!
"Jag är oskyldig"
"Jag står för det"
Exempel:
IDOL-profilens
KNARKFEST
Bildextra!
Idol-
Robinson-
Big Brother-
schlager-
såpa-
sport-
-stjärnans
-profilens
-kändisens
-parets
-kungens
sex-
naken-
knark-
döds-
sprit-
pedofil-
nazist-
incest-
bröst-
-chock
-kupp
-attack
-fest
-drog
-skandal
-orgie
-sekt
-terror
på Spy Bar
på slottet
i TV i kväll
som inte visades i TV
Bildextra
Hela listan!
"Jag är oskyldig"
"Jag står för det"
Exempel:
IDOL-profilens
KNARKFEST
Bildextra!
januari 09, 2006
Den trögflytande såpan
De flesta beskriver FCZ som en annorlunda dokusåpa. Vi som har stått framför och bakom kameran håller inte med - FCZ är ingen dokusåpa över huvud taget. Men vad är i så fall en dokusåpa och vad är FCZ?
Såpoperans uppgång och fall
På1950 1920-talet uppstod i USA en typ av lättsamma, långdragna dramaserier i radio som sändes på dagtid, med hemmafruar som målgrupp. Eftersom sponsorerna var tvål- och tvättmedelstillverkare fick denna genre öknamnet "soap opera". På 1950-talet flyttade såpoperorna in i tv-apparaterna.
I Sverige var amerikanska såpoperor i hundratals avsnitt - som Dallas och Falcon Crest - populära på 1980-talet. När vi på 90-talet fick svenska motsvarigheter som Rederiet, Tre kronor och Skilda världar började vi, kort och gott, kalla dessa för "såpor", för att skilja dem från seriösa kostymdramer, äventyrsserier och sitcoms. Vi kanske mest associerar ordet "såpor" till något trögflytande och alldagligt (dessutom låter det inte helt olikt "sopor"). Vi har också börjat använda ordet i överförd bemärkelse om skvallerpressens beskrivning av oändliga personliga intriger i verklighetens politik, nöjesliv och sport.
Doku och såpa - nu på samma gång
Sveriges och världens första dokusåpa var Expedition: Robinson 1997. Verkliga människor hade vi sett tidigare i tv i program som Fångarna på fortet, Dolda kameran, Det kommer mera och Jeopardy, men i Robinson råkade människorna ut för saker som förut bara brukade hända påhittade såpakaraktärer:
Såpa som såpa, det säljer ändå
Dallas-såpoperor, verkliga kändislivssåpor och Robinson-dokusåpor har liknande förutsättningar - maktkamp, sex, allseende kameror, oändlig tid och avsaknad av gemensamma utmaningar. Även publikreaktionerna är lika - såpa är så långt från finkultur man kan komma, och inte många stoltserar med sina såpakunskaper. Men ändå är tittarsiffrorna höga, snacket går kring fikaborden, och kvällspressen säljer lösnummer för miljoner. De flesta människor har tydligen någon inneboende drift att följa andras privata intriger i tidsperspektiv som får sköldpaddor att verka leva snabbt och hårt.
Efter Robinsonprogrammens framgång har mediebranschen och vanligt folk slentrianmässigt börjat kalla nästan all underhållnings-TV utan manus för "dokusåpor". Idol, Let's Dance, Nannyjouren, Top Model - och FCZ - är några realityprogram som genom att bli kallade "dokusåpor" hamnar i oförtjänt dåligt sällskap. FCZ uppfyller inte en enda av de fem punkter som gjorde Robinson till en såpa.
Senast ändrat 4 april, nytt i fetkursiv stil
Såpoperans uppgång och fall
På
I Sverige var amerikanska såpoperor i hundratals avsnitt - som Dallas och Falcon Crest - populära på 1980-talet. När vi på 90-talet fick svenska motsvarigheter som Rederiet, Tre kronor och Skilda världar började vi, kort och gott, kalla dessa för "såpor", för att skilja dem från seriösa kostymdramer, äventyrsserier och sitcoms. Vi kanske mest associerar ordet "såpor" till något trögflytande och alldagligt (dessutom låter det inte helt olikt "sopor"). Vi har också börjat använda ordet i överförd bemärkelse om skvallerpressens beskrivning av oändliga personliga intriger i verklighetens politik, nöjesliv och sport.
Doku och såpa - nu på samma gång
Sveriges och världens första dokusåpa var Expedition: Robinson 1997. Verkliga människor hade vi sett tidigare i tv i program som Fångarna på fortet, Dolda kameran, Det kommer mera och Jeopardy, men i Robinson råkade människorna ut för saker som förut bara brukade hända påhittade såpakaraktärer:
- Det finns inget högre mål att sträva efter, förutom att stanna kvar i tävlingen.
- Det är alltid någons tur att åka ut.
- Deltagarna lever tillsammans, avstängda från omvärlden, och är beroende av varandras sympatier. Även om det finns tävlingsmoment är det omröstningarna som avgör programmet.
- Naken hud, unga deltagare av båda kön och stora mängder alkohol borgar för sex och svartsjukedraman.
- Kameran är alltid på, och fotot är ofta påträngande intimt.
Såpa som såpa, det säljer ändå
Dallas-såpoperor, verkliga kändislivssåpor och Robinson-dokusåpor har liknande förutsättningar - maktkamp, sex, allseende kameror, oändlig tid och avsaknad av gemensamma utmaningar. Även publikreaktionerna är lika - såpa är så långt från finkultur man kan komma, och inte många stoltserar med sina såpakunskaper. Men ändå är tittarsiffrorna höga, snacket går kring fikaborden, och kvällspressen säljer lösnummer för miljoner. De flesta människor har tydligen någon inneboende drift att följa andras privata intriger i tidsperspektiv som får sköldpaddor att verka leva snabbt och hårt.
Efter Robinsonprogrammens framgång har mediebranschen och vanligt folk slentrianmässigt börjat kalla nästan all underhållnings-TV utan manus för "dokusåpor". Idol, Let's Dance, Nannyjouren, Top Model - och FCZ - är några realityprogram som genom att bli kallade "dokusåpor" hamnar i oförtjänt dåligt sällskap. FCZ uppfyller inte en enda av de fem punkter som gjorde Robinson till en såpa.
Senast ändrat 4 april, nytt i fetkursiv stil
december 31, 2005
Varför nördar är impopulära
Många som sett FCZ undrar hur vi står ut med att kalla oss själva nördar. Andra undrar vad en nörd är. Engelska Wikipedia Allsmäktig har en del att berätta.
Men kanske ännu mer intressant är Paul Grahams essä "Why nerds are unpopular".
Referat
Författaren berättar om sin tonårstid på amerikanska high school. Den sociala hierarkin var tydlig, framför allt under lunchen. Man kunde analysera den genom att rangordna matsalsborden från A till E. A-borden var till för football- och cheerleaderlaget och E-borden för funktionshindrade. Själv satt han vid D-bordet, och var alltså så impopulär som man kunde bli utan någon kroppslig defekt.
Men han och hans vänner var ändå bevisligen smarta/intelligenta jämfört med A-borden. De hade höga betyg och imponerande hobbyprojekt. De var nördar. Varför är intelligenta tonåringar inte populära när intelligenta vuxna är det? Varför misslyckas de, som alltid lyckas få alla rätt på proven, med att få de andra elevernas respekt och uppmärksamhet?
Beror det på att de andra eleverna är avundsjuka? Knappast, i så fall skulle alla elever försöka likna nördarna i stället för footballspelarna och cheerleadarna. Beror det på att nördar inte vill vara populära? Icke. Alla vill vara populära, men för nördar finns det något som är ännu viktigare. Nördar vill vara smarta, och det ställer till problem med deras popularitet.
För en tonåring krävs stenhårt arbete för att vara populär. Varje ord och kroppsrörelse räknas, från uppstigning till läggdags. Och de flesta tonåring gör sitt bästa, på bekostnad av studier, familjerelationer och den egna psykiska och fysiska hälsan. Men inte nördarna.
Skolan som fängelse
Men varför är det bara popularitet som räknas för de flesta tonåringarna? Jo, därför att det är det enda som finns att erövra i den slutna tonårsvärlden. Paul Graham jämför high school med fängelser. Enligt honom är kriminalvårdares enda ansvar att hålla de intagna på plats och vid liv - att hindra dem från att rymma, svälta, slå ihjäl varandra eller begå självmord. Annars försöker vårdare ägna så lite tid som möjligt åt de intagna. Och orsaken till att de intagna sitter där är att de inte passar in i det nutida samhället.
Graham påstår att tonåringar är en annan grupp som inte passar in i det nutida samhället. Fram till 1800-talet var de nödvändiga i jordbruket och hantverksindustrin, men i dag behövs de inte som arbetskraft. Han betraktar alltså skolan framför allt som en förvaringsplats, och mycket av undervisningen som meningslös för de flesta elever. Han jämför också med societetshustrur och Ludvig XIV:s hov - alla är exempel på grupper där popularitet är det enda som är värt att sträva efter, eftersom det inte finns några andra utmaningar. Nördarna i tonåren kan hitta sina utmaningar själva.
Nördarna verkar vara förlorare i tonåren, men så småningom kommer de ut i vuxenlivet och blir ofta framgångsrika i högre utbildning och arbetsliv. De flesta av dem som är populära som tonåringar förlorar all sin status när de träder in i vuxenlivet.
Vad kan vi lära oss av nördarnas situation? Kanske att vi i västvärlden behöver en ny typ av skolutbildning och ungdomsverksamhet, där det finns viktigare saker att kämpa för än popularitetstävlingen. Det skulle både nördar och ickenördar vinna på.
Men kanske ännu mer intressant är Paul Grahams essä "Why nerds are unpopular".
Referat
Författaren berättar om sin tonårstid på amerikanska high school. Den sociala hierarkin var tydlig, framför allt under lunchen. Man kunde analysera den genom att rangordna matsalsborden från A till E. A-borden var till för football- och cheerleaderlaget och E-borden för funktionshindrade. Själv satt han vid D-bordet, och var alltså så impopulär som man kunde bli utan någon kroppslig defekt.
Men han och hans vänner var ändå bevisligen smarta/intelligenta jämfört med A-borden. De hade höga betyg och imponerande hobbyprojekt. De var nördar. Varför är intelligenta tonåringar inte populära när intelligenta vuxna är det? Varför misslyckas de, som alltid lyckas få alla rätt på proven, med att få de andra elevernas respekt och uppmärksamhet?
Beror det på att de andra eleverna är avundsjuka? Knappast, i så fall skulle alla elever försöka likna nördarna i stället för footballspelarna och cheerleadarna. Beror det på att nördar inte vill vara populära? Icke. Alla vill vara populära, men för nördar finns det något som är ännu viktigare. Nördar vill vara smarta, och det ställer till problem med deras popularitet.
För en tonåring krävs stenhårt arbete för att vara populär. Varje ord och kroppsrörelse räknas, från uppstigning till läggdags. Och de flesta tonåring gör sitt bästa, på bekostnad av studier, familjerelationer och den egna psykiska och fysiska hälsan. Men inte nördarna.
Skolan som fängelse
Men varför är det bara popularitet som räknas för de flesta tonåringarna? Jo, därför att det är det enda som finns att erövra i den slutna tonårsvärlden. Paul Graham jämför high school med fängelser. Enligt honom är kriminalvårdares enda ansvar att hålla de intagna på plats och vid liv - att hindra dem från att rymma, svälta, slå ihjäl varandra eller begå självmord. Annars försöker vårdare ägna så lite tid som möjligt åt de intagna. Och orsaken till att de intagna sitter där är att de inte passar in i det nutida samhället.
Graham påstår att tonåringar är en annan grupp som inte passar in i det nutida samhället. Fram till 1800-talet var de nödvändiga i jordbruket och hantverksindustrin, men i dag behövs de inte som arbetskraft. Han betraktar alltså skolan framför allt som en förvaringsplats, och mycket av undervisningen som meningslös för de flesta elever. Han jämför också med societetshustrur och Ludvig XIV:s hov - alla är exempel på grupper där popularitet är det enda som är värt att sträva efter, eftersom det inte finns några andra utmaningar. Nördarna i tonåren kan hitta sina utmaningar själva.
Nördarna verkar vara förlorare i tonåren, men så småningom kommer de ut i vuxenlivet och blir ofta framgångsrika i högre utbildning och arbetsliv. De flesta av dem som är populära som tonåringar förlorar all sin status när de träder in i vuxenlivet.
Vad kan vi lära oss av nördarnas situation? Kanske att vi i västvärlden behöver en ny typ av skolutbildning och ungdomsverksamhet, där det finns viktigare saker att kämpa för än popularitetstävlingen. Det skulle både nördar och ickenördar vinna på.
Ny blogg, gammalt år
Med tolv timmar kvar på 2005, året då ALLA började blogga, så inviger jag detta mer privata systerprojekt till min FCZ-blogg (och den engelska variant där jag än så länge inte haft så mycket att skriva).
Jag hoppas att även du som bara känner igen mig från TV ska tycka att det är intressant.
Saker som jag kanske ska skriva, om jag lyckas göra någon ny ansats
* Politiska rörelser som degenererar till moraliserande, pretentiösa medelklasshobbies
* Att spela i ett lag
* Varför tittar folk på tv-program som de själva tycker är dåliga?
* TV-underhållningens framtid - realityns mognad
* Stockolms krogliv: "Hur mycket har du druckit? Jag kan inte hjälpa dig ikväll."
* Subkulturer
* Pretton - normala människor som låtsas vara nördiga för att få nördcred
* Bögleken, gammal redan på högstadiet - och flatleken, inte mycket fräschare
* Nördar, geeks och Aspergers syndrom
* Publicitet och kändisskap - alltid bra?
* Vem får världsherravälde - Google, Microsoft eller open source-scenen?
* Civilkurage - att gå i Pridetåget fast det skulle kunna minska chansen att få jobb i framtiden
* Det är lättare att vara igelkott än räv
* FCZ som alibi för förnedringssåpor
* Måste kändisar ha ett socialt ansvar?
* Supernördarna
* Fåfängans marknad
Vad vill ni läsa om?
Senast ändrad 2 februari 2006
Jag hoppas att även du som bara känner igen mig från TV ska tycka att det är intressant.
Saker som jag kanske ska skriva, om jag lyckas göra någon ny ansats
* Politiska rörelser som degenererar till moraliserande, pretentiösa medelklasshobbies
* Att spela i ett lag
* Varför tittar folk på tv-program som de själva tycker är dåliga?
* TV-underhållningens framtid - realityns mognad
* Stockolms krogliv: "Hur mycket har du druckit? Jag kan inte hjälpa dig ikväll."
* Subkulturer
* Pretton - normala människor som låtsas vara nördiga för att få nördcred
* Bögleken, gammal redan på högstadiet - och flatleken, inte mycket fräschare
* Nördar, geeks och Aspergers syndrom
* Publicitet och kändisskap - alltid bra?
* Vem får världsherravälde - Google, Microsoft eller open source-scenen?
* Civilkurage - att gå i Pridetåget fast det skulle kunna minska chansen att få jobb i framtiden
* Det är lättare att vara igelkott än räv
* FCZ som alibi för förnedringssåpor
* Måste kändisar ha ett socialt ansvar?
* Supernördarna
* Fåfängans marknad
Vad vill ni läsa om?
Senast ändrad 2 februari 2006
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)