Som avdankad realitykändis kan jag förstås inte undvika SVT:s nya dramaserie 183 dagar.
En parodi på ett samhällsfenomen som varit passé i fem år verkar vara dålig timing, men om inte annat så vittnar det om ett av SVT:s stora problem - de behöver på grund av statlig byråkrati oftast 2-3 fler år på sig än de kommersiella tv-kanalerna, för att ta ett projekt från initiativ till premiär. Mycket annat i serien känns daterat; porrbutiker vandaliseras som på Margareta Winbergs tid, tidningar läses helst på papper, och modern elektronik finns enbart i form av SMS-lån och en och annan videokamera.
Vi får bara se ett fåtal scener från "Hus-1", som den fiktiva dokusåpan lite vitsigt kallas. Mycket lämnas därför till fantasin - vi får inte veta vilken tv-kanal som sjösatt projektet. Tydligen vill inte SVT ta tillfället i akt att moralisera över sina konkurrenter, utan snarare driva med underhållningsbranschen i stort.
Trots att Tuva Novotny är dramaseriens affischnamn, och hennes Emma är den som vinner "Hus-1" i öppningsscenen, så får flera karaktärer ungefär lika mycket utrymme i dramat. Lika rättvist fördelar sig inte kvällstidningens uppmärksamhet för de olika tävlande, vilket får Mandy (Sasha Becker) att ta till drastiska metoder. Detta ler jag igenkännande åt, liksom åt scenen där strulpellen Sebastian (Ulric von der Esch) äter middag hos sina oroliga föräldrar i Lidingövillan, och de oroar sig över hur kändisskapet kommer i vägen för hans karriär.
Producentkaraktären är till en början lika hänsynslös som sin kollega "Vonna Jigert" (Lena Endre) i Göta Kanal 2, men båda är mesar jämfört med dem som producerar TV i verkligheten. Det är mer intressant att se honom omvandlas till ett offer för det han skapat.
En minst lika kallsinnig kvällstidningsreporter är förstås nödvändig, men hennes bidragen till handlingen är så förutsägbara att de bara blir transportsträcka. För barturné-agenten och flickfotografen gäller samma sak; ingen skulle kunna göra en hållbar karikatyr på Brinkenstjärna eller Bingo Rimér.
Det stora problemet är alltså att berättelsen, efter halva seriens gång, inte hunnit komma i närheten av sådant vi fått se på riktigt. Ingen målar sig blå och äter upp röstsedlar. Ingen förlovar sig med Sveriges mäktigaste vaktchef. Ingen slåss med järnrör. Och jag och mina lagkamrater har varit på fester som får Emmas och Sebastians bartenderjobb att likna en klostermiddag.
Det enda som är överdrivet är den oro som kvällstidningen skapar kring att Laura (Malin Arvidsson) påstås försumma sin lilla son. Min verkliga kollega Sandra Dahlberg brukar uppleva samma sak, men i mindre dos, och hon kan ge ocensurerat svar på tal i sin blogg. Men Web 2.0 är som sagt inte uppfunnet i 183 dagar.
Realityprogram fick sitt genombrott i Sverige kring 2000 framför allt för att de var billigare att producera än dramaserier, och för att publiken efterfrågade överraskningar. De norska "mockusåporna" Tomtar på loftet och Julbocken slöt cirkeln 2004 och 2005 genom att återinföra manus och regi, och lyckades genom timing och situationskomik bli den satiriska slakt av dokusåpakomplexet som man kan tänka sig att 183 dagar försöker vara.
183 dagar är åtminstone bättre än Big Brother. Småroligt och småspännande, men lite väl smått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar