Konsten att förlora

På flyget till Italien träffade jag fotbollsjournalisten Olle Svalander, som gjort sig känd under pseudonymen Mats Hård. Han gav mig ett exemplar av Konsten att förlora, hans blogg i bokformat. Den handlar mest om hur han under sommaren 2005 följer ett fotbollslag som nästan alltid förlorar - känns bekant. Om du ändå ska förbi bokhandeln och köpa den så kan du också greppa Ego Girl som är min arbetskamrat Carolinas memoarer.

Kändisskap förpliktar

Har kända personer större ansvar att vara goda föredömen än okända personer har? Den annars beundransvärda Alexander Bard berättade häromveckan i Studio Virtanen att han anser sig slippa vara det. Jag håller inte med.

Ett välkänt ordspråk är "barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör". Alla föräldrar vet att det är sant. Och inte bara barn, utan alla människor, påverkas av hur deras förebilder uppför sig.

Kändisar är dagens adel. På franska finns uttrycket "noblesse oblige", på tyska heter det "Adel verpflichtet". "Adel förpliktar" är tyvärr ett okänt begrepp på svenska.

Hur äkta är FCZ?

På tal om tv-myter kan det vara dags att berätta hur mycket reality FCZ egentligen är. Det skulle ta lång tid att ta upp alla detaljer, men jag kan försöka.

"Femton killar, som aldrig rört en fotboll."
Det är väl att ta i. Fotboll är man tvungen att spela på skolgympan. Men det fattar ni nog.

"Fyra månaders stenhård träning..."
Vi hade 2-3 träningar i veckan under maj och juni. I juli var produktionen på semester och träningsdisciplinen varierade inom laget. Under de tre veckorna i augusti var det träning nästan varje dag, plus en massa icke-idrottsliga aktiviteter. Fram till djurgårdsmatchen hade vi alltså bolltränat för Glenn och Richard i två och en halv månad.

Avsnitt 1
Bosön-tränaren råkade försäga sig och skvallra om att det var Glenn som skulle träna oss, fast det egentligen skulle bli en överraskning för oss.

Avsnitt 2
Dassbesöket var regisserat. Lägret var inte under en helg, utan en tisdag till onsdag.

Avsnitt 3
Från och med detta avsnitt är korrekt kronologi ett minne blott. Massor av tidsfusk, vilket kanske frisyrer och piercingar skvallrar om. Presentationen av låten, inspelningen, danslektionen och videoinspelningen ägde rum vid skilda tillfällen under det stressiga augusti. Flera av oss tyckte låten var skrattretande fånig. Matchen mot Djurgårdens pensionärer var förvisso vår tredje match.

Avsnitt 4
Matchen mot ZTV-profilerna var vår sjätte, inte fjärde. Den slutade 1-4, inte 1-6.

Avsnitt 5
Catolica och Söderhamn hade förväxlats.

Avsnitt 6
Träningen med Peter Antoine hölls före simhoppet, inte efter. Matchen på Beateberg var vår fjärde, och följdaktligen var målet det första. Den slutade 2-9, inte 2-11.

Avsnitt 7
Det borde vara straffbart att sälja så fula kläder så dyrt som Gate One gör. Debatten mellan Andreas och Robin var lång och intressant och borde vara given som extramaterial.

Avsnitt 8
Matchen mot FC Zulu spelades 31 oktober, alltså mer än två månader efter djurgårdsmatchen och träningslägret på Rönneberga.

Avsnitt 9
Tillbaka i augusti igen. Orsaken till att vi hade augustiträningarna på Stadshagens IP var att Kanalplan var bokat. Kanalplan är lika "fullsize" som Stadion, och vi spelade periodens enda 11-mannamatch (retur mot Hammarby F91) på Kanalplan.

Avsnitt 10
Bodström var ingen överraskning, nyheten hade läckt två dagar innan.

Saker som inte kom med
Joakims, Pers, och Per-Olofs presentationer, frisparksträning med Samba-Erik Johansson, en turnering på lägret på Rönneberga (med bland annat ett jättetråkigt parti fia med knuff) och marscherande i Pridetåget (där de flesta åskådare trodde att vi var ett homosexuellt fotbollslag).

Jaha, vad vill jag ha sagt med det här då?
Det är nog mindre intressant att lägga märke till allt i programmet som är fejk än till allt som är på riktigt.

fortsättning följer

Tv-myter

Jag hade tänkt kommentera några vanliga missuppfattningar om svensk tv. Det är inte direkt några hemligheter, bara saker som tittare inte brukar tänka på till vardags, men som man själv kan lista ut med uppmärksamhet och skarpsinne.

Svenska tv-profiler är inte särskilt rika.
Så vitt jag vet har ingen blivit mångmiljonär på att jobba som programledare eller liknande i Sverige. (Jag räknar inte tävlande i Bingolotto.) Över lag är lönerna i den svenska tv-branschen inte särskilt frestande. Att några tv-profiler i USA badar i pengar är en annan historia. Det finns till och med folk som tror att vi blev rika på FCZ - folk som känner igen oss har till och med tyckt att vi borde bjuda dem på champagne.

Man sänder bara live när man måste.
Det finns stora tekniska och konstnärliga fördelar att spela in tv-inslag i förväg i stället för live. Nästan de enda tv-program som sänds live är nyheter, evenemang (typ sport) och inslag där tittare deltar (över telefon eller SMS). Annars brukar man ofta skapa en illusion av direktsändning.

Programmen görs av produktionsbolag, inte av kanaler.
De flesta tv-program görs av produktionsbolag, som tar hand om nästan allt - idéutveckling, planering, inspelning och klippning. Produktionsbolagen hyr i sin tur in frilansande fotografer och tekniker. FCZ gjordes av Nordisk Film, och vi i laget har alltså haft ganska lite kontakt med Viasat (företaget som sänder TV3 och ZTV).

Folk som jobbar med tv ser inte mycket mer tv än vanligt folk.
Det finns massor av tv, och den som har ett riktigt jobb hinner inte se allt.

De flesta tv-program är mer eller mindre regisserade.
Drama-tv (såpoperor, sketchprogram etc) följer självklart manus och regi. Men dokumentär-, underhållnings- och realityprogram gör det också, i viss mån. En stor del av FCZ:s publik var medveten om att svenska dokusåpor till viss del är "fejkade" - dels påverkas personligheterna av klippningen, av regissör eller av dem själva, dels har det varit omtagningar. Därför kan jag stolt meddela att FCZ var mer äkta än vad folk i allmänhet tror.

Graden av regi varierar mellan olika typer av program. Bland ytterligheterna finns Formel 1-reportagen som är resultat av en lång process av manus, regi, repetitioner och klippning, och Studio Virtanen, som är helt improviserat och oklippt.

fortsättning följer

Det här är inte en blogg

Tekniken för webbloggar - idag kallade bloggar - har något årtionde på nacken, men det var först under slutet av 2004 som "alla" började "blogga". De gamla bloggprettona som hade blogg "långt före alla andra" försöker givetvis död- eller idiotförklara trenden för att framställa sig själva som häftiga.

Det som är lite fånigt med bloggar är att det inte är någon konstform i sig, utan bara ett medium. De allra flesta nya bloggar har ointressant, trivialt innehåll, och är framför allt sina ägares nya teknikleksaker. Lite som personliga hemsidor var på 1990-talet och BASIC-program på 1980-talet.

Jag försökte mig på att skriva en politisk blogg i augusti 2004, som jag nu har raderat. I dag finns tillräckligt många politiska bloggar av 25-30-åriga socialliberala straighta svenneakademikersöner för att jag inte ska kunna tillföra så mycket unika tankar.

Ett år senare började jag, inspirerad av våra danska kollegor, att presentera det då helt okända FCZ för omvärlden. Jag valde bloggformatet eftersom den erbjuder hyfsat bra funktioner och finish med minimalt grund- och underhållsarbete. Jag kan tillräckligt med HTML och XML för att inte behöva bevisa något med en hemkodning.

Eftersom ordet "blogg" har blivit synonymt med antingen "25-30-årig socialliberal straight svenneakademikersons amatörpolitiska idéer" eller "25-30-årig straight svenneakademikerdotters katt- och väderdagbok" så har jag valt att inte kalla mina två bloggar för bloggar. Den du läser just nu är en krönika. Den andra är en nyhetstjänst. Förhoppningsvis kan jag inspirera andra människor att använda bloggen som ett medium för vettig information i stället för leksak.