Gör en Muhammedglass, GB!

I veckan har det blivit en del rabalder kring den nya glassen Girlie, som enligt den för mig tidigare okända lobbyorganisationen "Sveriges Konsumenter". Jag minns Nogger Black och 88:an, och tycker att det hela är ganska lustigt.

Jag utmanar alla att komma på förslag till nya, politiskt inkorrekta GB-glassar.

Muhammed - dadelglassbomb med grön pistageturban.
Red Light District - neonröd jordgubbsglass formad som en kvinnokropp.
Ghetto - gul sexuddig stjärna med smak av citron.

Dags för tomma läktare?

Idag nås vi av nyheten att någon gett falska dödsbud till anhöriga till AIK:s hockeyspelare. (anm: AIK Hockey i Härnösand, inte den där Solnaklubben.) Även om Herostratos skulle känna sig smickrad av uppmärksamheten, så tycker jag det här är värt att ta upp som ett slående exempel på att herrfotbolls- och dito -hockeyläktare inrymmer människor som inte förtjänar någon som helst medmänsklighet.

De är inte i majoritet.

Men det är de "seriösa" fansen som låter sina fascistkompisar hållas. Det är de "vanliga" fansen som idoliserar sina "firmor". Det är de "schyssta" fansen som hellre skyller på frispråkiga sportjournalister än på huliganer. Det är de "vettiga" fansen som under en match ropar "vi hatar djurgårn" femtio gånger men inte "vi hatar våld" en enda gång.

Camp Granada coolare än kolonien

I somras var det en del prat om upprättandet av en svensk litterär kanon. I så fall skulle en hel del äktsvenska sångtexter ha sin givna plats där, som Så lunka vi, Trettifyran, Sånt är livet och Brev från kolonien. Eller? Alla utom den första är översättningar av engelska låtar under den epok då vi svenskar trodde att vi inte kunde skriva egen musik.

Just Brev från kolonien, känd för sin fyndiga text, har faktiskt förlorat en hel del i översättning. Alan Shermans original Camp Granada är minst dubbelt så bra, säger jag och är lite originalspråkspretto.

En annan sak också. Cornelis Vreeswijk dog 1987. Hans verk kommer vara upphovsrättsskyddade fram till 2057 - fram till dess är det något skivbolag med jättebläckfisken IFPI i ryggen som har rätt att stämma alla som sjunger hans sånger eller skriver ner texterna vid fel tillfälle. Kom inte dragande med argumentet att artister måste försörja sig; TV- och radiokanaler kan klara sig utan att ta ut avgifter. Vår tids perverterade upphovsrätt dödar musiken.

Häpp, nu blev jag sådär politisk igen.

Google lägger rabarber på Blogspot

Det verkar som att Google har tagit över Blogspot genom den senaste uppgraderingen. Det sägs ju att vi om några år kommer köra vår Google till Googleaffären för att köpa mer Google till vår Google.

Den nya versionen verkar funka bättre, bortsett från att de nordiska tecknen blir foobar på vissa ställen.

Nåja, så länge de inte rör Wikipedia klarar jag mig.

Bilder på mig

Här har jag lagt in ett par bilder på mig.

De är tagna av mig, Tore Kullgren. Bilderna i just detta inlägg är public domain, vilket innebär att jag har avsagt mig all upphovsrätt till dem.

Varför är det okej att inte kunna naturvetenskap och teknik?

I dagens DN finns en artikel om fildelning. Jag har en del att säga om den debatten, men det som jag tyckte var intressant var grafiken, som förklarade begreppen fildelning, uppladdning och nedladdning. Dessa begrepp är triviala och används till vardags i miljontals svenskars arbete och fritid.

Kan man tänka sig att varje DN-reportage om fotboll åtföljs med en grafik som definierar begreppen fotbollsplan, mål och domare? Eller att varenda teaterrecension beskriver vad manus, akt och replik är?

Sport, kultur och ekonomi har varsin egen del i tidningen varje dag. Vetenskap har en sida i veckan, och seriös IT-rapportering finns bara lite då och då i tidningar som vill skaffa en cool image. De enda sätten för svenska fysiker att komma med i tidningen verkar vara realityprogram eller rymdfärder.

I väntan på bättre teknik- och vetenskapsjournalistik kan man till exempel vända sig till bloggen Vetenskapsnytt.

Hur känns det?

Så här i galasäsonger hör man journalister gratulera glada vinnare. Frågorna är ganska innehållslösa.

"Hur känns det?" är en fråga som åtminstone de flesta framgångsrika idrottare hinner bli så trötta på så att det känns överflödigt att ta upp den som exempel.

"Hur ska du fira?" är en annan fråga där man undrar vilket svar journalisten förväntar sig. Handlar det om att vinnaren ska fördärva sitt goda rykte genom att skryta om de mängder av etanol som kommer flyta genom strupen efter att mikrofonen stängs av, med alternativet att framstå som tråkig?

"Vad betyder det här för dig?" "Inte ett skit, det här är ändå en b-gala som jag går på för bufféns skull."

Frågan är då om segerintervjuer har något existensberättigande över huvud taget. Självklart vill journalisterna erbjuda tittarna tillfälle att se och höra sina idoler, och idoler vill ju - i viss mån - synas. Men de kanske ska ägna lite av tiden åt kandidater som är populära men ändå inte vann? Och oavsett om det är vinnaren eller någon annan som man pratar med, så kanske man kan försöka få vinnaren att fortsätta på det alltid så förkortade tacktalet.

Varför är frågan om charm så känslig?

Många tjejer runt min ålder verkar känna starkt obehag inför frågan om vad de tycker är attraktivt hos en kille. De använder ofta begrepp som "charm", "utstrålning" eller "karisma", men när man frågar vad som ligger i begreppet börjar vissa slingra sig, medan andra blir rent upprörda.

What's in it for me?

En av kändisskapets konsekvenser är att folk hör av sig, och vill att man ska göra saker för dem utan kompensation. Det finns två typer av sådana människor.

Dels är det den sluga typen, som har någon näringsverksamhet och behöver publicitet. Att sådana dyker upp är inte särskilt förvånande. Dem kan man vara ganska hård mot utan att skämmas.

Dels är det den naiva typen. Det är oftast en helt "vanlig" människa som inte själv har någon egen erfarenhet av massmedier eller kändisliv. Varför kan då människor kontakta sina idoler för att på fullt allvar tigga tjänster och prylar?

1: Kändisar syns ofta på välgörenhetsgalor, och kan framstå som självuppoffrande.
2: Vissa får lätt för sig att alla som syns i TV är rika. Denna fördom borde vara lätt att slå hål på.
3: De flesta kändisar framstår offentligt som glada och lyckliga.
4: Många betraktar sin idol som en kompis. Kompisar brukar hjälpa varandra och göra saker tillsammans, och räknar med att tjänster återgäldas.

Det är ju ganska självklart att den som vill ha något ber en snäll, rik och glad kompis om hjälp. Men jag är inte din kompis och inte särskilt rik. Glad och snäll är jag för det mesta, men långt från alltid.

Ge blod i jul!

Idag gav jag blod på Kungstappen. Det råder akut blodbrist i Stockholm. Ge någon en ovärderlig julklapp du också!

Grattis, Christer!

Idag firar vi Christer himmelfärdsdag för att den förste fysikalaren har kommit upp i rymden.

Ironi är jättebra i skrift

Ironi fungerar väldigt bra i skrift. Många insändarskribenter har förstått det och skriver texter med klockren poäng som alla förstår. Jag tycker att alla borde skriva ironiskt, eftersom budskapet inte går någon läsare förbi.

Kvällspressen chockar på som vanligt

Susanne Nyhlén skriver på Aftonbladet om mitt privatliv. Hon hade pratat med mig på Sturecompagniet och hade åtminstone folkvett nog att ringa mig för att få citaten bekräftade. Givetvis är det alltid det grövsta citatet som blir rubrik, om man inte står på sig nog för att dementera det. När det gäller den här rubriken är det inte samma sak att "få ligga" som att verkligen göra det. Kräsen är jag.

Expressen har bara suttit på rumpan och citerat Aftonbladet och min blogg rakt av. Jag må ha varit på Laroy (nåja, man måste hålla koll på Svamplandet även om man inte känner sig helt hemma där) och träffat på en och annan mediamänniska, men jag gav ingen intervju. De har kryddat med Aspergerhistorien utan att bekymra sig om att jag har dementerat den; jag tvingades ringa upp dem än en gång för att ta bort det avsnittet från nätet.

Och även Metro har hakat på. Man kan säga att jag börjar lära mig vad jag ska säga för att skapa rubriker.

"Skaffa något att dricka!"

När jag är på en fest utan ett glas i handen får jag oftast gliringar för det. Oavsett om man är på en lägenhetsfest, på något stekarställe vid Stureplan, på sunkhak eller någon annanstans där det finns alkohol, så träffar jag nästan alltid på någon typ som trugar att jag ska ha något att dricka, på egen eller någon annans bekostnad. Ordet "måttlighet" verkar vara bortblåst.

Könsroller spelar ingen roll i det här sammanhanget; det finns gott om killar och tjejer både bland förövare och offer. Den som inte har en bilnyckel i fickan eller ett ofött barn i magen behöver ett enormt civilkurage för att stå emot alla påtryckningar om att supa ner sig.

Varför måste det vara så här? Kan det inte vara coolt att vara nykter och fånigt att vara stupfull?

Människor som hatar fotboll

Flera tidningar skriver om dramat i herrallsvenskan. För den som har lika lite fotbollsbildning som jag drar jag en resumé:

AIK blir svenska mästare om de vinner över Malmö, och Elfsborg vinner över Djurgården. Utan någon speciell anledning hatar många djurgårdare AIK mer än Andreas hatar avokado. De vill till varje pris hindra AIK från att nå mästartiteln, och vill därför se sitt eget lag förlora mot Elfsborg, även om det skulle kosta Djurgården tre poäng och en plats i Royal League.

Fans som uppmuntrar det egna laget att lägga sig - och som till och med är beredda att sabotera det egna lagets match för att skapa nackdelar för en rivalklubb - är inte ett dugg bättre än huliganer som går in för att knäcka skallen på folk som har fel tröja. Det är människor som hatar fotboll och inte har på en läktare att göra.

Jag föreslår att Svenska Fotbollförbundet tvingar Djurgården, Hammarby och AIK att bilda en gemensam fotbollsklubb för att få slut på allt fjantande. Det skulle också lösa arenafrågan.

Angående Halloween

I slutet av oktober tvingas vi hederliga människor se hur ljus- och blombutikerna basunerar ut den nordiska allhelgonahelgens ytliga, kommersiella budskap. Det är en skymf mot alla oss som ser halloween som en av årets viktigaste och allvarligaste högtider. Ingenstans kan man komma undan allhelgona-pesten - nyhetsprogram och tidningar dränker oss i vulgära bilder av lyktor på gravar.

Förstör inte barnens uppväxt genom att lära dem allhelgonahelgens skadliga seder. Låt barnen i stället växa upp till starka fria medborgare, genom att fira halloween med pumpor, huggtänder och 'bus eller godis'. Sverige behöver mer amerikansk kultur!

Konstiga nomineringar inför Fotbollsgalan

Fotbollsgalan närmar sig, och förbundet har presenterat flera av nomineringarna. Liksom många sportkrönikörer blir jag förundrad över urvalet. De manliga kandidaterna är en blandning av landslagselit i kontinentala storklubbar med inkvoterade allsvenska spelare. Vi måste förlika oss med grundproblemet - att svenska klubbar kan utveckla spelare till världsklass, men inte har råd att anställa dem. Inte undra på att Fredrik Ljungberg inte hämtade priset för årets forward i fjol - det har ganska litet värde för honom. Damerna har motsatt problem - flera av gästspelarna i deras allsvenska är bättre än sina svenska kamrater utan att bli uppmärksammade.

Lösningen borde vara att helt reservera de mindre priserna för svenska spelare i svenska (eller möjligen nordiska) klubbar. Guld- och diamantbollen ska fortfarande gå till den bästa svenska spelaren oavsett klubbadress (Zlatans frånvaro lär ha andra orsaker). Dessutom borde de bästa utländska spelarna i herr- och damallsvenskan belönas.

(Tio mot ett att både Zlatan och Källström är nominerade till Guldbollen och att Kim vinner. Det skulle få tyst på allt gnäll.)

Tidernas mål är också en märklig prisklass som uppenbart är införd för publikens, inte branschens, skull. Juryn har tyvärr koncentrerat sig på historiskt avgörande mål som sällan är vackra, imponerande eller roliga, och pliktskyldigt slängt in några dam-mål som är långt från det bästa som fotbolls-Sveriges växande halva kan erbjuda.

Mer lämpligt vore ett presspris till den bästa fotbollsjournalisten, -kommentatorn eller -redaktionen. För att ge svenska folket bra fotbollsupplevelser behövs inte bara spelare, tränare och domare, utan också massmedier. (Undrar om ett reality-tv-program skulle vara valbart?)

Resten av galan verkar mer spännande än förra året. Take That är ju klassiska och Orup är en av mina barndomsfavoriter. Melody Club är tyvärr lite för smala för en galapublik. Dogge och Tomten har inslag enligt ungefär samma format som jag och Carolina på Formel 1. Adam Alsing blir en perfekt värd, och ryktet säger att det är han, inte Jessica, som står för bröstchocken i år. Eftersnacket blir förhoppningsvis mer seriöst än TV400:s partycrashing på Kristallen.

Matteuseffekten - ett hot mot all mänsklig gemenskap?

"Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har." - Matteus 25:29

Ett av mina favoritämnen är visdomsord och lagar uppkallade efter personer. I kväll snubblade jag över Matteuseffekten - ett begrepp som jag känner igen från många skilda situationer men inte förrän nu kunnat sätta ett namn på.

Det finns många tillfällen i vårt samhälle där den redan framgångsrike har lätt att skaffa sig nya fördelar. I alla fotbollslag inklusive FCZ är det de bästa spelarna som får mest bollkontakt under träningar och matcher, och som på så sätt utvecklas ännu mer. I skolan är det de barn som läser snabbast som tar sig genom flest böcker och lär sig läsa ännu snabbare. Under en fjällvandring får de vältränade ett försprång och kan vila ut sig medan de väntar in sina trötta vandringskamrater. På banken kan den som har mest besparingar ta större risker och på så sätt bli ännu mer förmögen.

Denna effekt ger mig ångest.

fortsättning följer

FCZ är inget makeoverprogram

FCZ är ett realityprogram. Men tittare och skribenter vill gärna kategorisera kulturfenomen så mycket som möjligt, och därför har de försökt inordna FCZ i fack där det inte riktigt passat in. Det kallas ofta dokusåpa. Varför det inte är en dokusåpa av samma snitt som Robinson eller Big Brother har jag förklarat tidigare.

En annan grupp program som breder ut sig över tablåerna är "hjälp-reality", "makeoverprogram", "goodwillsåpor" eller vad man vill kalla dem, där deltagarna saknar något viktigt i livet och får hjälp av proffs att hitta det. Där finns så skilda program som Extreme Makeover, Du är vad du äter, Malmvägen, Carl Jans änglar och Bonde söker fru. Syftet med dessa program är nästan alltid lovvärt (även om det som precis som all annan välgörenhet sker på finansiärens villkor). Många tyckare har bestämt sig för att FCZ är ett sådant program; att nördar utan bollkänsla skulle kunna se fram emot att förändras till ickenördar med bollkänsla. Tyckarna kan använda detta perspektiv för att kunna stoltsera med att ha upptäckt ett trendmönster och oja sig över stereotypa könsroller. FCZ avser inte att förändra deltagarnas personligheter och har inte lyckats med det heller. Vi är inte med för att vi saknar något (man kan vara lycklig utan att vara bra på fotboll) utan för att vi gillar äventyr.

Förvånansvärt också är hur "nördbegreppet", fast det bara använts i avsnitt 1 av FCZ, kunde ge upphov till en rent påhittad "nördtrend" som bland annat ledde till det pinsamma projektet Supernördarna.

Många skribenter har också, i alla haranger om dåliga könsroller, anmärkt på att det inte finns några kvinnliga protagonister i FCZ. Denna kritik är missriktad - flera gånger under säsong 1 blev vi hunsade av det motsatta könet (F91:orna, Vickan, avokado-Sara, de dryga dansöserna etc), och det blir ännu mer tuffa tjejer i säsong 2.

Ändrat okt 2006

Kristallen var bättre förr(a året)

Så får jag tillfälle att återvända till ämnet galor.

Vi i FCZ har sett fram mot Kristallengalan. Vi hoppades på att vinna pris, träffa alla stora tv-stjärnor och få festa natten lång. Vi fick allt detta och är innerligt tacksamma. Jag tycker också att alla andra pristagare förtjänade sina kristaller väl. Men i egenskap av galadiva måste jag säga att jag själv inte är helt nöjd med arrangemanget.

Underhållningen - ett skämt men inte roligt
Jag har skrivit att en gala behöver komiker. Sally är ingen komiker. Sally är en enkelspårig, plump farsrollfigur som har fastnat utanpå den seriösa och talangfulla Maria Lundqvist. Ta in Babben Larsson eller Grynet i stället!

En gala behöver också musiknummer. Förra årets Kristall hade ett potpurri med Melodifestivalen, Allsång på Skansen, Idol och Fame Factory som kanske var det roligaste musiknummer jag sett utanför en spexscen. Årets gala hade ingenting.

Inslaget om dramaprogram var svårbegripligt och verkade ha för hög budget. Sketchen med de personifierade kanalerna var övertydlig och verkade ha för låg budget. Den enda som var riktigt rolig var Lars Adaktusson, men även han var bättre förra året.

Kläderna gör mannen - och kvinnan
På inbjudan stod klädsel: fest, vilket är en styggelse för den som kan sin Magdalena Ribbing. De enda klädkoder som går att begripa sig på är högtidsdräkt, smoking, kavaj och möjligen vårdad klädsel.

Jag tycker att gästerna, särskilt damerna (oj, det blev väldigt politiskt inkorrekt), borde ha lagt mer möda på sitt utseende - de flesta såg ut som de kommit direkt från jobbet. Nästan alla kvinnor gillar att klä upp sig till fest (även de som läser teknisk fysik och är mer eller mindre genusmedvetna) så varför bära vardagskläder på årets kanske största högtid? Katarina Sandström var den som skötte sig bäst visuellt.

Ur klädsynpunkt är det förmodligen ett misstag att ha ett heldagsseminarium samma dag.

Priser i skymundan
Sex av priserna snabbpresenterades med grafik, och pristagarna fick komma upp på scenen först till eftertexterna. Visst, publiken blir uttråkad av för många brevsprättningar och krystade tacktal, men det känns ändå som ett olyckligt sätt att presentera priserna. Några alternativ är att dela ut kristallerna före sändning (och visa klipp under sändningen, som på Fotbollsgalan), eller minska antalet klasser. (Det borde gå att slå ihop nyheter/fakta, dokumentär och livsstilsprogram. Jag ser ingen poäng att ha en klass för sportprogram eftersom de flesta sporttittare är ute efter evenemangen i sig (om det inte handlar om glamiouurrr-reportage från Formel 1).)

Hoppa över efterfestfilmningen
TV400, kanalen som de flesta inte ens vet om att den finns, följde upp galan med att springa runt på efterfesten med kamera för att kunna kabla ut livebilder på berusade kändisar. Fel.

Pressen kan bli mer seriös
Dagspressen tar inte galan på något större allvar - vi har blivit drabbade av sakfel som att prisklassen kallades "dokusåpa" och att vi skulle tillhöra Kanal 5. Ett citat från Bert Karlsson utanför sändning var huvudnyheten från galan i en av kvällstidningarna. Alla är där, alla tittar, skriv något vettigt nästa år!